”Det kittlar i magen å man vill krekas”

”Livet e som en berg- och dalbana. Man löser biljett å så får man köa, å så får man sitta, långt bak eller långt fram. Å så åker man långsamt upp. Å sen åker det utför. Utför. Utför å utför. Sen går det utför så det kittlar i magen å man vill krekas.”

Så beskriver Morran livet. Jag och Morran har inte jättemycket gemensamt men märkligt nog passar Morrans beskrivning väldigt väl in på mitt liv just nu. Senaste veckan har varit som att åka Jetline och Katapulten på Gröna Lund samtidigt.

Efter att jag skickade in manuset till redaktören uppstod ett konstigt vakum. Lättnaden byttes snabbt mot rastlöshet och molande ångest. Precis den där känslan som vaknar när en sitter nerklämd i tivolivagnarna, det gnisslar till i kuggarna och bergbanan sakta börjar röra sig uppåt.

Jag visste ju att manuset skulle komma tillbaka efter några dagar för slutkorr så jag kunde inte andas ut. För mig är den typen av väntan en vånda.

Våndan lättades något när jag fick en förfrågan om att åka till Lund och prata lite om Ögonvittnet på BTJs konferens. Nervöst men väldigt roligt.

För hundra år sedan pluggade jag på juristlinjen i Lund. En tung studietid men när jag trippade genom ett snöigt Lundagård i mina opraktiska mockastövlar spred sig värmen i magen. Jag gillade inte juristlinjen men jag gillar verkligen Lund.

Harriet åker till rättsmedicin i Lund som en del i mordutredningen. Själv kommer jag aldrig glömma mitt eget studiebesök där som ingick i en av specialkurserna jag läste. När jag passerade den mörkbruna tegelbyggnaden Juridicum på väg till Kulturen tänkte jag lite extra på Harriet och vad jag skulle berätta om henne när jag presenterade Ögonvittnet. Det kändes speciellt att prata om boken just där.

Att Ögonvittnet utspelar sig i trakterna är inte en slump. Även om jag är uppvuxen i Stockholm har jag halva mitt hjärta i Skåne där en del av min familj och mina släktingar bor.

När den lilla presentationen var över var jag emellertid tvungen att kasta mig på en flygbuss mot Sturup. Det var tågkaos i södra Sverige på grund av snön men vad gör det när en har magen full med fjärilar. Pratet var över och lyckoruset infann sig, som när bergbanevagnen passerat krönet och tagit sig ner för första stupet.

Men jag hann inte mer än landa innan rastlösheten kom tillbaka.

På söndagen kom mejlet med slutkorret. Som att köra rakt in i spöktunneln. Med hjärtat i halsgropen jobbade jag sexton timmar i sträck med texten. Jag vet inte vad som är mest läskigt i det läget, att hitta fel eller att inte göra det. Tack och lov har jag två fantastiska förläggare (I know! Har lyxen att ha två) som ser allt sådant som jag själv inte ser.

Det blev inte många timmars sömn innan berg- och dalbanan var på väg upp igen. På måndagen bar det av till Alfa antikvariat där vi spelar in Booktuberprogrammet Vad vi pratar om när vi pratar om böcker. Mellan programmen kollade jag kommentarer på korret. När inspelningen var klar svidade jag om till galaklänning inne på toaletten och hoppade mellan snökockorna ner till Vasagatan. Det var nämligen Stora ljudbokspriset den kvällen. Jag tror att tiden i mitt liv aldrig har rusat så fort framåt som den gjorde då. I pauserna fortsatte jag korra.

Nästa dag ringde väckarklockan vid femsnåret för att jag skulle hinna med det sista innan jobbet och strax efter lunch, fick jag klartecken.

Boken kan gå till tryck!

Lättnaden var så stor att tårarna började rulla nerför mina kinder och när jag kom hem lade jag en flaska champagne (julklapp!) på kylning. Jag tänkte att detta, om något, är ett tillfälle att fira.

När korken poppade iväg hade alla känslor omvandlats till ett tillstånd som jag tror kommer bestå fram tills jag håller boken i mina händer. Morran fångar det väl.

”Det kittlar i magen å man vill krekas.”

Leave a Reply