Ett kilo papper, tusen kilo lättare

Stephen King lär ha sagt: Att skriva är mänskligt, att redigera är gudomligt. Jag är inte säker på att jag håller med men efter ett maratonlopp av korrekturläsning är jag i alla fall klar med redigeringen och det är gudomligt. Älskar för övrigt maratonlopp som innebär att en ligger i sängen och läser samtidigt som en äter Turkisk Peppar.

Ett hårt men samtidigt underligt jobb detta författande.

I måndags rusade jag till Pressbyrån, köpte ett stort vadderat kuvert och postade manuset med mina röda kluddmärken till redaktören. I och med det vet jag också att Ögonvittnet väger ganska exakt ett kilo.

Märkligt nog kände jag mig snarare tusen kilo lättare när jag hörde paketet studsa mot postlådans botten. Så fruktansvärt mycket jobb ligger det bakom de där bokstäverna som är nerklottrade på ett kilo papper. Jag tror möjligen att detta har varit min absolut svåraste uppgift någonsin. (Fast jag vet att jag tänkte precis likadant när jag klickade på ”skicka” och såg manuset till Stockholm psycho glida iväg för sista gången). Juristlinjen framstår som ett sommarlov i jämförelse, trots att skriva bok är roligt.

Efter att ha skiljts från ”paketet”, i brevlådan utanför Åhléns city, drabbades jag för en kort sekund av en tvångstanke. Vad händer om någon snor mitt manus eller tänder eld på brevlådan?

Varför i hela friden någon nu skulle göra det? Men jag är lite yrkesskadad, det är därför den här sortens idéer direkt blixtrar förbi i min hjärna. I början av min karriär arbetade jag nämligen på dåvarande Skattemyndigheten. Detta var på den tiden folk deklarerade på papper och 2 maj var någon form av jippo. Jag och mina kollegor jobbade extra i förnedrande kepsar och knallgula trafikvästar (så att en verkligen syns, för det vill en ju) på Götgatan och tog emot deklarationer som vi la i en stor tunna. Bilarna tutade och en del personer var utklädda (alltså, vanliga skattebetalare, frivilligt utan kepsar och västar). En folkfest. På vissa platser var det förstås svårt att skilja på vilka som bara var muntra, vilka som var uppspelta efter att ha deklarerat och vilka som hade onda avsikter. Inlämningsplatsen utanför Gröne Jägaren var en sådan ”hotspot”. En traumatiserande upplevelse därifrån var när en illvillig filur utklädd till stålmannen försökte stoppa ner en molotovcocktail i behållaren istället för sin deklaration. Panik uppstod.

Samma panik rusade alltså genom min kropp efter att det gröna pressbyråpaketet lämnat min hand. Men sen, när jag satt på tunnelbanan på väg hem och jag insåg det orimliga i att stålmannen skulle försöka elda upp mitt manus, kom lugnet. Väldigt sällan händer det för övrigt att en känner just lugn i kollektivtrafiken i Stockholm så det gäller att ta tillvara på tillfällena. Jag dokumenterade stunden i mitt inre.   

Ett djupt och välkommet lugn är nog den känsla som ligger närmast just nu, när redigeringen, från min sida, är i hamn.

Allt är givetvis inte fullständigt klart än. Det är några små ändringar kvar. ”Krafs” som en domare jag jobbade för en gång skulle uttryckt det. Men jag kan ändå någonstans långt borta känna vittringen. Snart, mycket snart, går boken till tryck!

Och då har jag klarat det.  

 

2 Responses to “Ett kilo papper, tusen kilo lättare”

Author's gravatar

Grattis till inskick! Rimligt att bli nervös, postgången är ju lite av en vända rysk roulette trots allt. Living on the edge o.s.v.
Ett kilo manus är en bra bunt! Kan även rapportera att den lokala bibblan på sin sida berättar att Ögonvittnet är ”21,6 cm” (dock inget om vikt, jag hade önskat att det gick att räkna ut BMI).

    Author's gravatar

    Stort tack!! Ja, BMI hade man ju velat veta 🙂 Det vill man ju alltid vad gäller böcker. Jag tyckte själv den kändes tunn men nu vet jag att den är ca 430 boksidor. Förstår inte hur det kunde bli så många…

Leave a Reply